Skadegörare i helsäd

  • Alla skadegörare i helsäd är inte lönsamma att behandla kemiskt
  • Variera växtföljden för att minimera uppförökning och spridningsrisken för skadegörare
  • Bearbeta fälten så att skörderester bryts ned snabbare
  • Använd friskt utsäde
  • Använd motståndskraftiga eller resistenta sorter
  • Skador av fritfluga kan prognostiseras genom att använda riskvärdering och följa daggraderna
  • Vid kemisk bekämpning är det viktigt att preparatets karenstid beaktas inför skörd

Fritfluga

Fritflugan angriper främst havre och vårvete, där skadan i värsta fall innebär ett luckigt eller rent av obefintligt bestånd. Angrepp kan förekomma i korn, men är mycket ovanligt. Fritflugan övervintrar i gräskanter och impediment vilket gör att skogs och mellanbygder med marmorerat landskap oftare får större skador. Flugorna kläcks normalt under maj. Vid en temperatursumma på 90 D° (bastemperatur 8 grader) uppsöks havre- och vetefält för äggläggning. Plantorna är känsligast vid 2-bladsstadiet. Bekämpning skall ske i 1,5 bladstadiet. Sammanfaller flygningen med möjligt utvecklingsstadium hos grödan så lägger flugan ett ägg i huvudskottet på plantan. Det yngsta bladet vissnar och huvudskottet uteblir. Istället försöker plantan kompensera skadan genom att skjuta sidoskott, men den kan inte kompensera för skadan helt. Efter att tre hela blad är utvecklade är den största skaderisken över, inget bekämpningsbehov finns. Följ den aktuella risken genom växtskyddscentralen

Bekämpningstidpunkt:

 

Preparat:

Förebyggande åtgärder:

DC 11 (1,5 bladsstadiet dvs. när andra bladet syns tydligt på drygt hälften av plantorna)

Pyretroid

Tidig vårsådd. Vårplöja lätta jordar för att tidigarelägga sådden.

Författare Hulda Wirsén, HS Rådgivning Nord AB
Uppdaterad 2013-12-29

Rödsot/Gulsot

Rödsot är en grupp av virus som ej går att behandla kemiskt. Dessa sprids främst av havrebladlusen, men ibland även av sädesbladlusen, från infekterade gräsmarker till stråsäd. I vårsäd blir skadorna störst i havre. Lössen sprider smittan mellan plantorna även inom fältet och angreppen uppträder därför ofta fläckvis. Första symtomen hos havre är ljusröda fläckar i bladspetsarna. Missfärgningen sprids sedan nedåt utefter bladkanterna. Vid tidiga angrepp bryter vippan ej fram ur bladslidan. Korn får motsvarande missfärgning och sjukdomen kallas då gulsot.

I de områden där risk för virussmitta föreligger kan en bekämpning med Mavrik eller annan pyretroid göras av bladlössen om förekomsten är stor för att minska spridningen. Lusförekomsten varierar mellan åren vilket i sin tur kan begränsa spridningen av viruset om det är liten förekomst av lössen. Helst bör utflygningen från häggarna (där lössen övervintrar) vara avslutad innan någon bekämpningsåtgärd görs. Vid sen sådd i områden med stor andel äldre vall bör dock bekämpningen göras något tidigare pga. virusrisken.

Förebyggande åtgärd:

 Tidig vårsådd

Havrebladlus lägger ägg på hägg.
Foto: Hulda Wirsén
 
Havrebladlus på hägg.
Foto: Hulda Wirsén

Havrecystnematod

Havrecystnematod kan förekomma i all stråsäd men havre, vete och korn är känsligast. Även flyghavre kan vara värdväxt. Nematoderna trivs bäst på lätta jordar. De trivs i blöta jordar då de transporterar sig via markvätskan. Väldränerade fält och en varierad växtföljd är bra förebyggande åtgärder för att minska uppförökningen. Att odla resistenta sorter är också ett sätt att undvika smittan, dock är detta ingen garanti. Spridning mellan fält kan ske via maskiner. Angrepp uppträder ofta i fläckar på fältet där plantorna blir småväxta och rotsystemet onormalt förgrenat. På rötterna kan man hitta cystor stora som knappnålshuvuden, vita eller bruna. Havre har vita cystor hela säsongen. Genom jordtest kan en uppskattning göras av infektionsgraden. 

Rödsotvirus.
Foto: Hulda Wirsén

Fusarium

Angrepp av gruppen Fusariumsvampar är vanligast i vete, rågvete och havre. Allvarligaste effekten är att Fusariumsvamparna bildar toxiner. Minst sju olika typer av toxiner förekommer. Ett exempel är DON som kan orsaka kräkningar, matvägran, viktförluster, försämrat immunförsvar och diarré. Idisslare har en större tolerans än enkelmagade djur. NIV är en annan toxingrupp som har en mer akut toxicitet än DON och kan orsaka nedbrytning av celler, t.ex. benmärg och vävnad.   

Kemisk bekämpning är inte särskilt effektiv och är heller knappast något alternativ till helsäd på grund av preparatens långa karens. Därför är det viktigt med förebyggande åtgärder i första hand. Spridning av fusarium sker främst via gamla växtrester och smittat utsäde men utsädessmittan har visat sig ha en underordnad betydelse. Den förfrukt som innebär störst risk för smitta är majs. Svamparna är svaga patogener och spridningen i beståndet underlättas av att plantorna på något sätt är försvagade. Torkstress på våren kan vara en inkörsport. Groddfusarios, stråbasröta och senare axfusarios är olika stadier i svampens livscykel. Varm och regnig väderlek under blomningen gynnar spridningen upp i axet. Angrepp av fusariumsvamparna blir ofta laxrosa vid fuktig väderlek.

Viktigaste förebyggande åtgärderna: 

  • Så inte vete eller havre efter majs
  • Noggrann nedbrukning av skörderester
  • Rent utsäde eller betning
  • Tidig skörd
  • Välj motståndskraftig vetesort

Fusarium i vårvete.
Foto: Hulda Wirsén

Mjöldagg

Mjöldagg förekommer både i korn, vete och havre. Större angrepp är vanligast på lätta jordar och mulljordar speciellt vid höga pH-värden. Det är ofta svag lönsamhet för enbart mjöldaggsbekämpning i trösksäd. Det finns resistenta sorter att odla, så kallade Mlo-resistenta sorter. Välj Mlo-resistenta kornsorter om risk för angrepp föreligger, t.ex. Anakin, Justina, Luhkas, Quench och Rosalina. Även i vete finns mindre mottagliga sorter att tillgå. Undvik alltför täta bestånd och överoptimala givor av kväve.

 

Gulrost

Gulrost angriper särskilt vete och rågvete men även korn kan angripas i mindre utsträckning. Utveckling och övervintring sker på levande plantor. Spridning av svampen sker främst via vind och luftburna sporer. Svampen har många olika raser som specialiserat sig på en viss värdväxt. Därför finns stora sortskillnader i mottaglighet.  Svampen gynnas av milda vintrar. Angreppen utvecklas först på bladen men kan sedan sprida sig till strå och ax. Först utvecklas små pustlar med gula sporer som sedan övergår i strimmor på bladen. Vid kraftiga angrepp ser bladen gula ut. Vid mycket tidiga och mycket kraftiga angrepp hämmas hela stråsädesplantans tillväxt av gulrosten och plantorna kan bli flera dm kortare. Stora delar av bladytan försvinner. I dessa fall kan en svampbekämpning vara befogad. Ta hänsyn till vilken karenstid preparatet har inför skörd.

Förebyggande åtgärder:


Aktuell bekämpning:

Välj motståndskraftiga sorter och odla flera sorter.

Tidiga angrepp i känslig sort. OBS karenstider!

Gulrost.
Foto: Hulda Wirsén

Ärtrotröta

Ärtrotröta är den allvarligaste sjukdomen på ärter. Den är inte möjlig att bekämpa kemiskt. Genom väldränerade fält och en ordnad växtföljd kan den motverkas. Ärter bör inte odlas oftare än 7-8 år mellan gångerna. På svårdränerade fält bör intervallet vara längre. Genom jordtest kan en uppskattning göras av infektionsgraden. Tänk på att även lucern, vicker, sötväppling och brun böna är mottaglig för svampen. Åkerböna angrips dock inte av ärtrotröta.

Rotröta

Rotröta är en ny uppmärksammad sjukdom där ärtor och åkerböna är mottagliga. Även här bör intervallet vara 7-8 år mellan grödorna och fälten skall vara väldränerade. På jordar som är svårdränerade bör intervallet mellan grödorna vara längre.

 

Vill du veta mer?

Rådgivaren

Bristsymptom i helsäd   Skadegörare i majs  

Biblioteket

Bekämpningsrekommendationer Svampar och insekter, Nationella branschriktlinjer för att undvika fusarium i spannmål 2014 (3014 kb, pdf)

Räknehjälpen

 

Externa länkar

Växtskyddscentralerna